Moral, lycka, ensamhet

Boken Doktor Glas tar upp en del olika teman som moral, ensamhet och kärlek (eller snarare att inte få känna kärlek). Jag anser att det viktigaste temat är moral. Fast de andra temana har också mycket stor betydelse och bidrar till att huvudtemat är just moral.
  Doktor Glas är en tankspridd och ganska miserabel person. Och bara det att han är så tankspridd och analyserande, visar hur ensam han egentligen är. Han har varken fru eller barn och har aldrig riktigt upplevt kärlek. Han återblickar till en midsommarnattsförälskelse och det var väl det närmsta kärlek han kommit. Tills han träffar Fru Gregorious. Hon är fast i ett kärlekslöst, och på senaste tiden, våldsamt äktenskap och Doktor Glas vill hjälpa henne ur det. Han försöker hjälpa henne genom att hitta på sjukdomar för både Fru och Herr Gregorious men ingenting verkar bita. Han finner att enda lösningen är att mörda Herr Gregorious. Och då kommer vi till det här med moral: Är det rätt att döda en människa för att rädda en annan? Vilket också Doktor Glas precis frågar sig själv. Min personliga åsikt är lite diffus. Men jag skulle dra slutsatsen att jag tycker inte det är okej att ta någons liv, även om man räddar ett annat. Med vissa undantag.

Känslan av nu

Svensklektion. Igen. Suck. Sätter mig på bänkraden längst bak Smidigast så. Skulle jag ha läst någon text tills idag? Han. Nej, svenska. Skulle jag läst i den där boken, eller? Hans ryggtavla. Fjorton födelsmärken. Bort. Jag borde kanske försöka läsa lite nu. Innan lektionen hinner börja. Rummet var beiget, ja, juste så var det. Inte rött. Han sa att det var hans mamma som hade inrett rummet. Gulligt. Nej. Okej, sidan 237. Nej aldrig i livet. Det här orkar jag inte läsa. Orkar. Inte. Det känns som att minsta lilla ansträngning gör att jag kollapsar.
    Det känns bra just nu. Och.. kaotiskt. Fint. Han gör mig snurrig. Eller. Jag gör mig snurrig. Jag mår bra. Om jag ser mig omkring i klassrummet hittar jag kanske något intressant som fångar min uppmärksamhet. Hittar ingenting. Det är bara gudar och hjältar och novelister. Novelister? Så heter det inte. Äh. Jag har ingen aning. Litteratur. Hm, Proust. Läsa. Vad intressant! Fast. Eh, nä.
    Varför gråter jag när mattelektionen ställs in eller för att tåget är tre minuter försenat. Eller lägger mig raklång på golvet, för att jag inte orkar. Läxan i engelska tills imorgon. Och allt annat påfrestande här i världen. Jag orkar inte. Okej. Inte nu. Fokusera.
    Och jag som aldrig blir ledsen eller gråter eller.. Varför svarade han inte när jag ringde? Jag tänker för mycket. Tyst. Men. Det är för mycket. Det är för stort. Alldeles för stort. Livet. Världen, den är alldeles alldeles för stor. Och jag är för liten. Och trasig. Känslan att var här, i nuet. Den är.. skrämmande. Lektionen är slut.



Jag är bra på att skriva osammanhängande texter. Och jag har gjort det igen. Inga större framsteg än alltså. Fast, mina tankar är långt i från sammanhängande. Så nu kanske det fungerar alldeles utmärkt att skriva såhär.
Jag tyckte den här uppgiften var lite spännande och tyckte att det skulle vara lite kul att skriva. Dock var det inte lika kul att komma på det söndagkväll si så där en timme innan den ska in. Så jag kan inte påstå att jag lagt ner hela min själ på detta. Och jag vet inte riktigt om jag uppfattat uppgiften helt korrekt då jag bara läste igenom dokumenten om skrivuppgiften lite snabbt. Menmen. Som sagt tycker jag att uppgiften var en kul idé och jag tycker den påminner lite om tunnelbanetexten vi skrev för ett år sedan. Jag som gillar att använda punkt mitt i ofärdiga meningar tog tillfället i akt och gjorde det när jag kände att det passade, eller inte passade. För inte kan det vara så fel att göra det i en text som denna?
Och Katarina, tro nu inte att det här faktiskt är mina tankar! Hittade på lite för att texten faktiskt skulle bli någorlunda intressant att läsa, och dessa tankar svävar säkert i flera tonåringars förvirrade huvuden. I mitt huvud finns det en hel del. En hel del oklara och ointressanta tankar, som jag själv har svårt att tyda.

Modernismen

Okej. Jag känner att jag egentligen inte har så mycket att säga om modernismen. Jag vet liksom för lite för att kunna reflektera kring detta. Men. Vad jag vet är att modernismen handlade om, som jag förstått det, att bryta regler - me like. Inom konsten tycker jag att modernismen är ganska häftig, men när det gäller litteraturen känner jag att jag fortfarande har kvar att lära för att ha en åsikt om den. Men som det ser ut nu,  tror jag att det är något jag kommer kunna gilla!

Leka med elden

Jag tycker det var kul att se Leka med elden efter att ha sett mina klasskompisar spela upp den för oss. Så jag kände igen en del från det andra uppspelet, i skolan. Jag tycker kort sagt att teatern var bra! Det trodde jag inte. Dels för att jag inte är ett stort fan av Strindberg, men också för att jag vanligtvis inte tycker om att titta på en teater som jag inte vet någonting om sedan tidigare. T.ex. Djungelboken skulle vara roligare att se, då man sett den som barn på film. Och Strindberg gör sig kanske bättre på scenen. Kanske var det tack vare mina klasskamraters teater några veckor tidigare, eller så var det mina låga förväntningar som gjorde teatern bra. Dessutom tycker jag den var lagom lång. En timme. Inte för långt, inte för kort. Lagom. Och de använde tiden väl. Ja, det var det jag hade att säga om teatern. Hej.

Tanker efter boksamtalet om Mister Pip

Jag tycker ofta att boksamtalen är mycket givande. Jag har svårt att själv bilda mig en uppfattning, och formulera och uttrycka mig. Det är som att det finns där, men kommer inte fram. Så jag tycker att boksamtalet först och främst förde fram mina tankar och åsikter som jag själv inte kunnat formulera osv. Och så har det fått mig att se boken från lite olika vinklar, och det tycker jag är kul.
    Egentligen har inte mina tankar kring boken ändrats så mycket efter samtalet. Jag tyckte att boksamtalet förde fram mina egna tankar, bara det att jag inte kunde sätta ord på det. Så summa summarum (hehe). Mina tankar och åsikter förändrades inte drastiskt, men jag fick en bättre helhetsbild.

Hanna, huset, hunden

När vi skulle läsa och analysera en barnbok, tänkte jag, det här blir lätt. Den tanken tog jag tillbaka när vi började läsa boken. Jag tyckte att den var väldigt konstig och förvirrande och att, det här kan inte vara en barnbok?
   Jag kunde inte finna något budskap eller sammanhang överhuvudtaget. Jag kunde tänka mig att den hade någonting med trygghet och otrygghet att göra, just för att den var så väldigt förvirrande och abstrakt (otrygghet). Efter diskussion och analysering med klassen föll flera pusselbitar på plats, dock tycker jag fortfarande att boken är "opassande" som barnbok, då den är oklar och ganska mörk. T.ex. var det inget typiskt "nu-är-allt-bra-igen-och-alla-levde-lyckliga-i-alla-sina-dagar"-avslut. Här var det ett mer verklighetstroget slut, och jag vet inte om jag tyckte det var bra eller dåligt. Kanske lite både och. Om jag som 17-åring inte förstår boken, hur ska en 4-åring göra det?

TED-talk

Jag har alltid haft problem med att lyssna. Det är ingenting jag kan påverka, utan av någon anledning svävar mina tankar bort någon annanstans. Samma sak gäller när jag läser. När det handlar om saker som inte intresserar mig blir det värre. Jag hör, men jag lyssnar inte. Det är en av mina dåliga sidor. Så därför försökte jag ta till mig av det han i filmklippet sa, för jag skulle verkligen behöva lära mig att lyssna.
    Jag hade hoppats på att filmen skulle intressera och inspirera mig mer än vad den gjorde. Just p.g.a det faktum att jag har svårt att lyssna och skulle vilja få några bra tips om att lyssna bättre. För det första kommer jag inte ihåg allt han sa (för att jag inte lyssnade...) och för det andra tycker jag att hans tips (som jag kommer ihåg) inte verkade så välfungerande. De fungerar säkert på andra och tanken var ju bra!