torsdag 26 april 2012

Moral, lycka, ensamhet

Boken Doktor Glas tar upp en del olika teman som moral, ensamhet och kärlek (eller snarare att inte få känna kärlek). Jag anser att det viktigaste temat är moral. Fast de andra temana har också mycket stor betydelse och bidrar till att huvudtemat är just moral.
  Doktor Glas är en tankspridd och ganska miserabel person. Och bara det att han är så tankspridd och analyserande, visar hur ensam han egentligen är. Han har varken fru eller barn och har aldrig riktigt upplevt kärlek. Han återblickar till en midsommarnattsförälskelse och det var väl det närmsta kärlek han kommit. Tills han träffar Fru Gregorious. Hon är fast i ett kärlekslöst, och på senaste tiden, våldsamt äktenskap och Doktor Glas vill hjälpa henne ur det. Han försöker hjälpa henne genom att hitta på sjukdomar för både Fru och Herr Gregorious men ingenting verkar bita. Han finner att enda lösningen är att mörda Herr Gregorious. Och då kommer vi till det här med moral: Är det rätt att döda en människa för att rädda en annan? Vilket också Doktor Glas precis frågar sig själv. Min personliga åsikt är lite diffus. Men jag skulle dra slutsatsen att jag tycker inte det är okej att ta någons liv, även om man räddar ett annat. Med vissa undantag.

söndag 19 februari 2012

Känslan av nu

Svensklektion. Igen. Suck. Sätter mig på bänkraden längst bak Smidigast så. Skulle jag ha läst någon text tills idag? Han. Nej, svenska. Skulle jag läst i den där boken, eller? Hans ryggtavla. Fjorton födelsmärken. Bort. Jag borde kanske försöka läsa lite nu. Innan lektionen hinner börja. Rummet var beiget, ja, juste så var det. Inte rött. Han sa att det var hans mamma som hade inrett rummet. Gulligt. Nej. Okej, sidan 237. Nej aldrig i livet. Det här orkar jag inte läsa. Orkar. Inte. Det känns som att minsta lilla ansträngning gör att jag kollapsar.
    Det känns bra just nu. Och.. kaotiskt. Fint. Han gör mig snurrig. Eller. Jag gör mig snurrig. Jag mår bra. Om jag ser mig omkring i klassrummet hittar jag kanske något intressant som fångar min uppmärksamhet. Hittar ingenting. Det är bara gudar och hjältar och novelister. Novelister? Så heter det inte. Äh. Jag har ingen aning. Litteratur. Hm, Proust. Läsa. Vad intressant! Fast. Eh, nä.
    Varför gråter jag när mattelektionen ställs in eller för att tåget är tre minuter försenat. Eller lägger mig raklång på golvet, för att jag inte orkar. Läxan i engelska tills imorgon. Och allt annat påfrestande här i världen. Jag orkar inte. Okej. Inte nu. Fokusera.
    Och jag som aldrig blir ledsen eller gråter eller.. Varför svarade han inte när jag ringde? Jag tänker för mycket. Tyst. Men. Det är för mycket. Det är för stort. Alldeles för stort. Livet. Världen, den är alldeles alldeles för stor. Och jag är för liten. Och trasig. Känslan att var här, i nuet. Den är.. skrämmande. Lektionen är slut.



Jag är bra på att skriva osammanhängande texter. Och jag har gjort det igen. Inga större framsteg än alltså. Fast, mina tankar är långt i från sammanhängande. Så nu kanske det fungerar alldeles utmärkt att skriva såhär.
Jag tyckte den här uppgiften var lite spännande och tyckte att det skulle vara lite kul att skriva. Dock var det inte lika kul att komma på det söndagkväll si så där en timme innan den ska in. Så jag kan inte påstå att jag lagt ner hela min själ på detta. Och jag vet inte riktigt om jag uppfattat uppgiften helt korrekt då jag bara läste igenom dokumenten om skrivuppgiften lite snabbt. Menmen. Som sagt tycker jag att uppgiften var en kul idé och jag tycker den påminner lite om tunnelbanetexten vi skrev för ett år sedan. Jag som gillar att använda punkt mitt i ofärdiga meningar tog tillfället i akt och gjorde det när jag kände att det passade, eller inte passade. För inte kan det vara så fel att göra det i en text som denna?
Och Katarina, tro nu inte att det här faktiskt är mina tankar! Hittade på lite för att texten faktiskt skulle bli någorlunda intressant att läsa, och dessa tankar svävar säkert i flera tonåringars förvirrade huvuden. I mitt huvud finns det en hel del. En hel del oklara och ointressanta tankar, som jag själv har svårt att tyda.

söndag 12 februari 2012

Modernismen

Okej. Jag känner att jag egentligen inte har så mycket att säga om modernismen. Jag vet liksom för lite för att kunna reflektera kring detta. Men. Vad jag vet är att modernismen handlade om, som jag förstått det, att bryta regler - me like. Inom konsten tycker jag att modernismen är ganska häftig, men när det gäller litteraturen känner jag att jag fortfarande har kvar att lära för att ha en åsikt om den. Men som det ser ut nu,  tror jag att det är något jag kommer kunna gilla!