Tanker efter boksamtalet om Mister Pip

Jag tycker ofta att boksamtalen är mycket givande. Jag har svårt att själv bilda mig en uppfattning, och formulera och uttrycka mig. Det är som att det finns där, men kommer inte fram. Så jag tycker att boksamtalet först och främst förde fram mina tankar och åsikter som jag själv inte kunnat formulera osv. Och så har det fått mig att se boken från lite olika vinklar, och det tycker jag är kul.
    Egentligen har inte mina tankar kring boken ändrats så mycket efter samtalet. Jag tyckte att boksamtalet förde fram mina egna tankar, bara det att jag inte kunde sätta ord på det. Så summa summarum (hehe). Mina tankar och åsikter förändrades inte drastiskt, men jag fick en bättre helhetsbild.

Hanna, huset, hunden

När vi skulle läsa och analysera en barnbok, tänkte jag, det här blir lätt. Den tanken tog jag tillbaka när vi började läsa boken. Jag tyckte att den var väldigt konstig och förvirrande och att, det här kan inte vara en barnbok?
   Jag kunde inte finna något budskap eller sammanhang överhuvudtaget. Jag kunde tänka mig att den hade någonting med trygghet och otrygghet att göra, just för att den var så väldigt förvirrande och abstrakt (otrygghet). Efter diskussion och analysering med klassen föll flera pusselbitar på plats, dock tycker jag fortfarande att boken är "opassande" som barnbok, då den är oklar och ganska mörk. T.ex. var det inget typiskt "nu-är-allt-bra-igen-och-alla-levde-lyckliga-i-alla-sina-dagar"-avslut. Här var det ett mer verklighetstroget slut, och jag vet inte om jag tyckte det var bra eller dåligt. Kanske lite både och. Om jag som 17-åring inte förstår boken, hur ska en 4-åring göra det?