"Jag går inte isär när jag går med dig"

Okej, nu blir det lite mer "diktsnack"

Nu ska jag berätta om hur jag känner för dikterna efter att vi analyserat dem.
      Jag tycker jag har väldigt kloka klasskamrater och att många hade väldigt kloka och intressanta åsikter kring dikterna. Det var inte så att alla tyckte exakt likadant. Alla som diskuterade sa olika saker och tolkade dikterna på olika sätt. Ändå var inte allas åsikter åt helt olika håll. De var olika men samtidigt väldigt lika. Allas olika tolkningar fick mig själv att se på dikterna från andra perspektiv. Jag fick nya och intressanta bilder av dikterna som jag inte hade sett innan diskussionen.
       Jag gillar fortfarande mest dikten "Jag vill möta..." av Karin Boye. Det var den dikt jag valde att analysera och efter att ha hört klassen tala om den gillar jag den ännu mer. Anledningen till att jag gillar den dikten mest beror nog på att den är lite mystisk. Den har ändå ett ganska tydligt budskap. (Lite dubbelmoral men det är så jag ser den.)  Jag tror att många har känt/känner att de har en fasad uppe som hindrar dem från att släppa in människor och släppa ut sig själva. Jag tror att den här dikten vill nå ut till dessa människor (och alla andra för den delen också) och visa att i även det mörkaste mörkret finns det hopp. 
    

Min relation till poesi

Hejsan hoppsan. Nu ska vi prata poesi...

Ja, vad tycker jag om poesi? Jag tycker bara om vissa dikter, låttexter mm. Det är inte så att jag gillar dikter inom vissa kategorier. (Men om jag gjorde det skulle det vara inom kärlekskategorin, definitivt) Jag råkar helt enkelt fastna för en dikt. Oftast fastnar jag för ganska mystiska, oklara och korta dikter.
      Ännu vanligare är att jag faller för vissa meningar i dikterna. Det kan var en, eller två. Jag kan tycka att det räcker. Att mer inte behöver sägas.
      När jag läser en text eller lyssnar på en låt vet jag att den är bra. När hårstråna bara reser sig eller när det känns som att kroppen ändrar temperatur för en bråkdels sekund.Det är inte alltid precis så, men ungefär.
     Jag har dock ofta svårt att analysera dikter. Jag kan inte alltid säga vad det är jag gillar med en dikt, jag bara gör det. Den får mig att rysa eller bara känna mig lite varm om hjärtat.
     Att skriva dikter är inte heller en stark sida hos mig. Om någon ber mig att skriva en dikt är chansen inte så jättestor att dikten blir bra. När jag skriver, skriver jag för att jag känner för det, för att jag faktiskt har något att skriva.

Här är några små texter jag tycker är fina. De två första är meningar tagna ur låtar. Detta kanske egentligen inte är poesi, men för mig är det det. Dessa är bara några av många texter/dikter jag gillar.

"Jag vaknar intill dig med gråten i halsen
dom skriker och flyr i en mardröm igen
Jag viskar ditt namn som är allt jag minns just nu
vi drömmer nog alltid om saker vi glömt" - Kent

"graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis, det fryser nu sakta till is" - Lars Winnerbäck

"Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig." - Karin Boye

Jag kan inte riktigt förklara vad det är med dessa texter som jag gillar. För jag vet faktiskt inte vad det är som får mig att fastna för dem. De bara tilltalar mig.

Fundamentalisten

Mina tankar om den ovillige fundamentalisten har verkligen gått i olika banor.
Allra först när jag läste boken förstod jag i princip ingenting. Lite senare förstod jag att det var en monolog. En pakistansk man berättar om sitt förflutna för en amerikan som inte besvarar honom.
      Efter att jag hade läst Hamlet och Romeo och Juliet blev jag besviken när jag förstod att hela "fundamentalist"-boken förmodligen är byggd på en monolog. När jag läste Hamlet och RoJ tyckte jag att det var svårt att komma in i dem (p.g.a att de endast består av dialoger). Jag har alltid känt mig lite smått beroende av de där beskrivningarna som de flesta böckerna ger. Jag gillar när det ganska tydligt står i böckerna vad som verkligen händer.
     Senare, när jag kom lite längre in i boken ändrades mina tankar, igen. Jag började faktiskt tycka den var ganska bra. Det kändes inte längre som en monolog utan mer som en "vanlig" bok. Då menar jag när han berättar tillbaka om hans tidigare liv. Då beskrevs känslor och miljöer.
     Jag kan självklart inte bedöma vad jag verkligen tycker om boken än, men i nuet känns det som att det här kan bli något, något bra.
     Egentligen gillar jag inte att "tvångsläsa". Jag läser helst på egen hand och så läser jag helst en bok som verkar intressera just mig. Å andra sidan lär jag mig kanske något nytt om jag läser en bok som inte alls skulle tilltala mig vid första anblicken. Kanske blir den här boken den bästa jag läst. Vem vet?
     Och sen tänkte jag att, boken måste blivit nominerad till "Bookerpriset" av en anledning. Därför tror jag att jag kan tycka boken är bra, bara jag ger den en chans!