Okej, nu blir det lite mer "diktsnack"
Nu ska jag berätta om hur jag känner för dikterna efter att vi analyserat dem.
Jag tycker jag har väldigt kloka klasskamrater och att många hade väldigt kloka och intressanta åsikter kring dikterna. Det var inte så att alla tyckte exakt likadant. Alla som diskuterade sa olika saker och tolkade dikterna på olika sätt. Ändå var inte allas åsikter åt helt olika håll. De var olika men samtidigt väldigt lika. Allas olika tolkningar fick mig själv att se på dikterna från andra perspektiv. Jag fick nya och intressanta bilder av dikterna som jag inte hade sett innan diskussionen.
Jag gillar fortfarande mest dikten "Jag vill möta..." av Karin Boye. Det var den dikt jag valde att analysera och efter att ha hört klassen tala om den gillar jag den ännu mer. Anledningen till att jag gillar den dikten mest beror nog på att den är lite mystisk. Den har ändå ett ganska tydligt budskap. (Lite dubbelmoral men det är så jag ser den.) Jag tror att många har känt/känner att de har en fasad uppe som hindrar dem från att släppa in människor och släppa ut sig själva. Jag tror att den här dikten vill nå ut till dessa människor (och alla andra för den delen också) och visa att i även det mörkaste mörkret finns det hopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar