Fundamentalisten

Mina tankar om den ovillige fundamentalisten har verkligen gått i olika banor.
Allra först när jag läste boken förstod jag i princip ingenting. Lite senare förstod jag att det var en monolog. En pakistansk man berättar om sitt förflutna för en amerikan som inte besvarar honom.
      Efter att jag hade läst Hamlet och Romeo och Juliet blev jag besviken när jag förstod att hela "fundamentalist"-boken förmodligen är byggd på en monolog. När jag läste Hamlet och RoJ tyckte jag att det var svårt att komma in i dem (p.g.a att de endast består av dialoger). Jag har alltid känt mig lite smått beroende av de där beskrivningarna som de flesta böckerna ger. Jag gillar när det ganska tydligt står i böckerna vad som verkligen händer.
     Senare, när jag kom lite längre in i boken ändrades mina tankar, igen. Jag började faktiskt tycka den var ganska bra. Det kändes inte längre som en monolog utan mer som en "vanlig" bok. Då menar jag när han berättar tillbaka om hans tidigare liv. Då beskrevs känslor och miljöer.
     Jag kan självklart inte bedöma vad jag verkligen tycker om boken än, men i nuet känns det som att det här kan bli något, något bra.
     Egentligen gillar jag inte att "tvångsläsa". Jag läser helst på egen hand och så läser jag helst en bok som verkar intressera just mig. Å andra sidan lär jag mig kanske något nytt om jag läser en bok som inte alls skulle tilltala mig vid första anblicken. Kanske blir den här boken den bästa jag läst. Vem vet?
     Och sen tänkte jag att, boken måste blivit nominerad till "Bookerpriset" av en anledning. Därför tror jag att jag kan tycka boken är bra, bara jag ger den en chans!