söndag 19 februari 2012

Känslan av nu

Svensklektion. Igen. Suck. Sätter mig på bänkraden längst bak Smidigast så. Skulle jag ha läst någon text tills idag? Han. Nej, svenska. Skulle jag läst i den där boken, eller? Hans ryggtavla. Fjorton födelsmärken. Bort. Jag borde kanske försöka läsa lite nu. Innan lektionen hinner börja. Rummet var beiget, ja, juste så var det. Inte rött. Han sa att det var hans mamma som hade inrett rummet. Gulligt. Nej. Okej, sidan 237. Nej aldrig i livet. Det här orkar jag inte läsa. Orkar. Inte. Det känns som att minsta lilla ansträngning gör att jag kollapsar.
    Det känns bra just nu. Och.. kaotiskt. Fint. Han gör mig snurrig. Eller. Jag gör mig snurrig. Jag mår bra. Om jag ser mig omkring i klassrummet hittar jag kanske något intressant som fångar min uppmärksamhet. Hittar ingenting. Det är bara gudar och hjältar och novelister. Novelister? Så heter det inte. Äh. Jag har ingen aning. Litteratur. Hm, Proust. Läsa. Vad intressant! Fast. Eh, nä.
    Varför gråter jag när mattelektionen ställs in eller för att tåget är tre minuter försenat. Eller lägger mig raklång på golvet, för att jag inte orkar. Läxan i engelska tills imorgon. Och allt annat påfrestande här i världen. Jag orkar inte. Okej. Inte nu. Fokusera.
    Och jag som aldrig blir ledsen eller gråter eller.. Varför svarade han inte när jag ringde? Jag tänker för mycket. Tyst. Men. Det är för mycket. Det är för stort. Alldeles för stort. Livet. Världen, den är alldeles alldeles för stor. Och jag är för liten. Och trasig. Känslan att var här, i nuet. Den är.. skrämmande. Lektionen är slut.



Jag är bra på att skriva osammanhängande texter. Och jag har gjort det igen. Inga större framsteg än alltså. Fast, mina tankar är långt i från sammanhängande. Så nu kanske det fungerar alldeles utmärkt att skriva såhär.
Jag tyckte den här uppgiften var lite spännande och tyckte att det skulle vara lite kul att skriva. Dock var det inte lika kul att komma på det söndagkväll si så där en timme innan den ska in. Så jag kan inte påstå att jag lagt ner hela min själ på detta. Och jag vet inte riktigt om jag uppfattat uppgiften helt korrekt då jag bara läste igenom dokumenten om skrivuppgiften lite snabbt. Menmen. Som sagt tycker jag att uppgiften var en kul idé och jag tycker den påminner lite om tunnelbanetexten vi skrev för ett år sedan. Jag som gillar att använda punkt mitt i ofärdiga meningar tog tillfället i akt och gjorde det när jag kände att det passade, eller inte passade. För inte kan det vara så fel att göra det i en text som denna?
Och Katarina, tro nu inte att det här faktiskt är mina tankar! Hittade på lite för att texten faktiskt skulle bli någorlunda intressant att läsa, och dessa tankar svävar säkert i flera tonåringars förvirrade huvuden. I mitt huvud finns det en hel del. En hel del oklara och ointressanta tankar, som jag själv har svårt att tyda.

1 kommentar:

  1. Punkt ett i all läsning: författaren är ALDRIG densamma som jaget i texten. Inte ens (eller kanske särskilt lite) när hen verkligen vara det. Så oroa dig inte, jag tror inte att jaget är du!

    Men jag tror att det finns något i detta som "passar" ditt skrivande - och att du därmed står i tacksamhetsskuld till modernismens idéer om vad text kan och vill vara. Om hur man kommunicerar känslor och tankar...

    SvaraRadera